,
varför, det finns så många frågor, så mycket som förknippas så mycket som skulle komma ske
skulle berätta om spanien, om coop, skulle ta körkort och ta egna initiativ och börja och köra o hälsa på, så ofta som jag kunde med eller utan sällskap, tidningarna som brukades ges bort, äggen, bilderna på kameran vi brukade visas, alla fikor, småprat, födelsedagar, julaftonar. fan. varför, det kommer helt enkelt inte in i skallen, nej vad sa du? de kan inte stämma, hon är väl hemma i sitt hus som vanligt och vi ska väl snart hälsa på igen. tårar. gaah, så många fina minnen, så mycket mer som skulle kommit, vi fick aldrig ens tid att prata med henne efter att vi kom hem igen. sist vi var där var det en snabb fika och lämning av lite tidningar o ägg, vi hade bråttom för vi skulle iväg. faan. och hon kom inte hit när jag fyllde år, det brukar annars vara en av de gånger om året hon kommer hit, till ebbjörnarp för att det är sommar och allt är fint, för att få minnas och se hur allt utvecklats, hon har ju också bott här en gång. nej just det hon kom inte, jag fick min present och sedan skulle hon ringa mig på min födelsedag och gratulera, men tro inte att jag var hemma, nej för jag var i kstad och hade allvarligt talat rättså trist, faan varför var jag inte hemma och svarade och pratade en stund? eller varför ringde ja inte tillbaka dagen efter när jag fick veta att hon ringt, och visade att jag brydde mig att jag ville prata. jag tänkte ju mest att de var synd om henne att jag inte var hemma och kände mig dum, men varför ringde jag inte då!? aaah, faan! så mycket ånger, inte bra att vara hemma, tänker bara för mycket. funderar ändå skarpt på att be mig ledig från coop imorn så får jag tre dagar lediga på raken, men vet inte vad som är bäst, hemma så sitter man bara och stirrar eller sätter sig framför tv:n och försöker få annat att tänka på, fördriva tiden, inte blit tokig, kommer man iväg får man annat o tänka på per automatik, om man nu orkar. vaknade imorse och hörde alla telefonsamtal till berörda, samtalen avverkades på löpande band och där låg jag i min säng och hörde det om och om igen, tårar, salta jävla tårar som bara rann i intervaller, och en näsa som var omöjlig att få någon luft ifrån, slutligen ändå blåsan som tvingade upp mig, inte se folk i ögonen. gråt. jag gråter inte bara för min egen skull utan mycket för andra med mycket för vad som kommer missas och för vad vi har mist, vissa som hade ännu starkare band, som aldrig brukar gråta, som gråter. första gången någonsin hörde jag gråten i telefonen, chockad, det är alltså sant, det finns ingen annan förklaring. hemska sättet, tiden, vädret, det hemska faktum att vi levt som vanligt utan ont anande när någon vi älskar..... nej, fan, fruktansvärd frustration, endlös frustration. tankar tankar tankar, betyder så mycket så svåra att tänka, så stor saknad. varför träffades vi inte oftare, varför tar man sig inte tid!? folk som hälsat på idag, inte se i ögonen, inte för länge, ögonen fylls, har kollat på foton idag men dom säger inget, min hjärna tar fortfarande inte detta på allvar tror inte på det så fotona ses på som vanligt, nästan. dock tog jag fram ett brev, där stod mitt namn, hann inte mer än läsa och se vem som skrivit det innan tårarna forsade, oerhörd saknad, chock, tomhet, ett slag i magen i samma stund som jag läste, hur ska vi klara oss, en självklarhet rycks bort från oss, någon som funnits i hela mitt liv, på något hemskt sätt bara tagits för given, faan, ånger gaah, jag har gått på grund står och stampar på samma ställe, ska nog gå ut i köket och låta mig svepas med i samtalet, komma på andra tankar och ta en bulle? sen försöka oss på en tidig kväll eller en tråkig film, vill inte skratta, vill inte träffa människor, vill bara sova, slippa tänka slippa allt. satsar på fikan i köket först och främst sen väntas det att se vad som händer, vi försöker. för din skull? jag älskar dig
Efter det fina du skrivit Anna så förstår jag nog vad som hänt, och hoppas du inte går ner dig helt och försöker komma på andra tankar samt att du inte ska känna ångest. Har själv aldrig varit med om att någon försvunnit ur ens liv men förstår att det är en stor lidelse och fruktansvärt att bara inse att man aldrig kommer träffa människan igen. om du mot all förmodan skulle vilja prata, så hör av dig.
Efter vad jag förstår här så är det din farmor som har gått bort Anna och jag hatar att inte få dela detta med dig eller ens ha möjlighet att prata med dig oftare. Men Anna lyssna nu noga!
Det här är svårt att ta in och nej jag kan inte tänka mig in i din situation men snälla tänk inte på hur sällan ni träffades eller varför du inte svarade i telefonen den dagen. För hon älskade dig anna och hon förstår varför och jag skulle aldrig kunna tänka mig att hon tycker något av det är ditt fel men sen förstår jag att DU hade viljat prata med personen men snälla anna, gräv inte ner dig. Vi måste ses iveckan! kom hit och mys och prata av dig om du orkar, Jag och vi andra tjejer i din cp klass finns här, det vet du lika väl som jag!<3
