*

Min Lakris.

Allt började den 28 Maj för fem år sedan. Då fick vår katt Sara tre söta små kattungar här hemma hos oss. Hon hade dom inne i vårt datarum under databordet. Alltså tre kattungar, en svart kattunge, en grå och vit och en svart och grå-spräcklig. Ursöta. Såklart så ville väl jag ha en, för jag älskar ju djur. Valet denna gången var nog ödet. När kattungarna var några dagar gamla så sträckte jag in handen bara för att klappa dom lite allihopa, och då var där en kattunge som passade på att krypa upp i min hand, han var svart och han var speciell, hans namn blev Lakris och han blev min.

Han och hans syskon och faktiskt även kusiner hade en mycket fin uppväxt här inne hos oss, fem kattungar födda med kanske en-två dagar mellanrum. Dessutom en liten vildis som vi plockat in från en kull där ute, så sex stycken

blev dom tillome. Gissa om det var mycket spring och bus här i huset. När de blev äldre var det två av dom som flyttade till ett annat hem.Något år senare dog två andra vid olika tillfällen och av olika orsaker, okända.

Alltså de senare åren har vi endast haft två katter kvar av den kullen. Mammas katt Nalle, en brun och svart-spräcklig och -Min katt Lakris, en svart-brun långhårig skönhet, även kallad Lacke.

Ett år, en period strax innan hans födelsedag vet jag att det var, försvann han. Spårlöst försvunnen, det enda vi visste var att det hade varit ett katta-slagsmål på natten, vilket vi hade hört. Troligen hade han blivit bortkörd av en av våra andra katter. Men ingen visste. Och anna grät och grät. Och hon kallade och kallade. Men han kom aldrig, nej det gjorde han inte. Men jag vägrade tro det värsta, för har man inte fått det svart på vitt, så varför inte hoppas? Min känsla under den här tiden beskrivs bra i en Shirley Clamp-låt som spelades mycket på radion då, framförallt denna mening etsade sig fast hos mig: "för den som älskar, lever hoppet alltid kvar" Precis så var det, jag älskade min katt, ja, och kunde inte annat än att fortsätta hoppas. Men tiden gick, det gick mot sommarlov, och det blev det också.

Mina småsyskon var dock på fritids en tid in på sommarlovet o en dag när far skulle köra och hämta dom så såg de en svart långhårig katt springa över en grusväg, ca 5km hemifrån oss. Dom kom hem lite uppspelta eftersom ja Lakris var ju långhårig, men så även hans mamma och hennes syster som inte heller synts till i dagarna, så dom trodde ju att det kunde vara någon av dom. Men istället för att stanna hade dom skyndat sig hem till mig och mamma som faktiskt har bäst både koll o hand om katterna. När jag hörde detta började hoppet växa sig starkare samtidigt som jag inte visste om jag ville släppa ut det eftersom risken var rättså stor för en besvikelse, det kunde ju vara vilken katt som helst, den behövde ju inte ens vara vår.

   Jag, mor o far begav oss med bilen åter till platsen och jag och mamma kallade på honom. Och vad var det vi hörde, jo en katt som svarade oss! Den kom mot oss, till och med så nära så att mamma fick tag i den. Upp och ner på den och jo visst var det en hankatt, mamma såg sammanbiten ut och sa: "denna släpper jag inte igen" och visst var det min katt, en mager rackare som efter 6 veckor återfanns, och anna grät igen eller? Nja, men lycklig var hon i alla fall, som aldrig förr.

Han åt upp sig och blev en så fin hankatt, dock endast halvt kastrerad eftersom den ena stenen tydligen fastnat uppe i buken på honom, så lite markerande och annat har man fått stå ut med, men vad gör man inte för härligheten att ha en katt? Så tillgiven, som verkligen visste vem han tillhörde, och låg gärna i sängen, men bara i min säng. Och så fort man kom in i köket då han låg på soffan, ja då skulle han upp på soffkanten och mjaua så att man verkligen skulle lägga märke till honom och klappa och gosas med han. En underbar katt blev det av honom.

Så sent som igårkväll låg han faktiskt i min säng och sov större delen av kvällen eftersom vi firade min lillasyster och även satt framför tvn senare, så fördrev han tiden där ensam. Jag släppte ut honom, pussade honom och sa god natt, förhoppningsvis kom där även ett jag "älskar dig, ses imorn", som det brukar.

Denna dagen började sedan som en helt vanlig dag, fint humör med frukost och så.

   Och nu i vevan har far även fällt en hjort, och det händer inte så ofta eftersom hjortarna är rättså nykomna i våra trakter så därför har några av hans jaktkompisar kommit uppom för att ta sig en titt på den. Så när Tommy kom upp trodde vi alla att det var endast för dens skull. Men icke. Nej, där hade visst legat en påkörd katt nere på landsvägen, en långhårig med halsband. Far kom in genom dörren o kallade på mamma o frågade om Nalle var inne, det är ju då mammas katt, för att kolla om det kunde vara han. Nalle var inne. Vi har bara två långhåriga katter, eller hade ska jag säga, nu har vi bara en. Lakris min underbara älskade katt, hade blivit påkörd.

Och anna gråter och gråter och gråter. Nu finns inte hoppet längre. För jag har själv sett honom. Far och Erik körde ner och tog hem honom för att vi, som återigen har bäst koll på katterna skulle kunna avgöra för säkerhets skull. Och det var enkelt. Knappt några synliga skador. Men brun-svart med rött halsband. Och visst känner man igen sin katt.

Han som så sent som igår kväll var inne hos mig, hela han är så tydlig ännu och jag kan inte tänka mig något annat. Trots det begravde jag min älskling idag. Far hjälpte mig och han satte även dit en sten. Oh gosh, jag kan inte fatta. Han har varit en sån självklarhet i mitt liv, så länge nu. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, det kommer att bli så tomt. Jag älskar dig Lacke-gubben och kommer alltid att göra. Jag vet att du vet det, för du var min, min älskling.

Lakris-The love of my life. Skulle aldrig någonsin kunna glömma dig, du är oersättlig, mitt hjärta.<3